Inatt drömde jag att vi skulle ha en till begravning för min mamma.
För att minnas årsdagen då hon dog.
Det var snart tio år sedan nu.
Alla skulle vara där. Och allt skulle vara precis som om det var den riktiga begravningen.
Men med en tom kista.
Blommor.
Minnesstund och middag efteråt. Hela släkten och alla vänner.
Och på något sätt kändes det bra. Att få chansen att säga hejdå igen, som om jag inte fick gjort det riktigt som jag ville på hennes begravning.
Men när känner man sig någonsin redo att säga ett slutgiltigt farväl till sin mamma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar