Hår dag ska menneskja legga att litt ta seg sjøl i ei gjerning mens krefterne er der, da gjør det ittno å bli gammal og sengeliggandes, da lever en i ei bru over en bekk, i en veg igjennom en skau, men ingenting lever i en blank stein på ei grav. Den ska berre gi deg navnet på mannen, så går du sjøl og finn han att i jevnere veg.
- Alf Prøysen
Vet inte om det här textutdraget har någon mening för andra än mig, men skriver det här ändå. Jag tyckte han satt orden så fint. Att de som dött finns kvar hos oss i allt som de gjorde när de levde.
Vi minns dom när vi ser en speciell sak, eller en speciell plats.
För det som de arbetade med, eller för det som de lärde oss.
Jag lånade en bok med noveller av Alf Prøysen, eftersom hans verk är en stor norsk kulturskatt. Det är fascinerande att läsa om platser man själv varit på, som varit en del av hans liv (Jag bodde en mil ifrån hans födelsehem)
Men det jag inte tänkt på var att hans noveller får mig att tänka på min mamma och den delen av min släkt. Min mormor och min morbror. Min morfar och min farfar. De som driver lantbruk.
Som levt samma liv som Alf Prøysen beskriver.
Mys mys och nostalgi. Ibland är det fint att påminna sig om att de tiderna inte är så långt borta egentligen. Den tiden då de flesta arbetade med djuren på gården eller ute på åkrar och i skogar.
Och för er som har lite svårt att förstå Hedmarksnorska
(Jag glömmer bort att det är lite komplicerat när man inte bott där som jag ^^)
"Varje dag ska människan lämna lite av sig själv i en gärning medan krafterna är där, då gör det inget att bli gammal och sängliggande, då lever man i en bro över en bäck, i en väg genom en skog, men ingenting lever i en blank sten på en grav. Den ska bara ge dig namnet på mannen, så går du själv och hittar honom i en jämnare väg."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar