När du dör

Jag förstår inte.
Hur är det möjligt att må så dåligt?
Så oerhört dåligt att man inte längre vill leva.
Så dåligt att det inte finns någonting mer att göra med sitt liv.
Inga fler vägar än den som tar slut.

Jag har haft så tur i oturen.
Jag hade en så underbar uppväxt.
Jag blev så stark i allt det som skadade mig.
Och jag har alltid haft hoppet inom mig.

Hur är det möjligt att sjunka så långt ner att allting bara dör ut
och förlorar sin mening?
Det är ofattbart.

Och jag är glad att jag inte kan förstå.
Jag önskar bara att det fanns något mer jag kunde göra.


Är det så här världen blev när människorna tog för sig
och överbefolkade våran planet?
Det naturliga urvalet gav oss känslor och förmågan att ta våra egna liv.
Vilka andra djur skulle någonsin göra det?

Jag förstår inte.
Men jag skulle så gärna vilja göra något för att hjälpa och dela med mig av den styrkan jag fick.

Min familj var helt underbar.
Hela min barndom var en idyll, och jag var för liten och naiv
för att kunna förstå det svåra som alltid hotade
att dra ner och förstöra allt det fina vi hade.
Jag förstod aldrig.

Inte ens sommaren när mamma pratade med mig och Magnus
och sa att behandlingen inte fungerade.
Det händer ju aldrig i böcker eller filmer.
Huvudrollen klarar allting.
Min mamma skulle ju klara allt.

Allting utom sjukdomen.

Hon dog.
Och även om hon inte ville, även om hon ville se oss växa upp
och göra henne stolt så blev det inte så.
Hon accepterade det.
Men inte vi.

Och det är så livet är. Alla råkar ut för någonting, och ingen klarar sig ifrån det.
Jag hade tur. Min mamma togs ifrån mig av sjukdom. Inte av egen vilja.

Ikväll pratade jag med en vars pappa tog sitt eget liv.
Hur är det möjligt? Och hur kan man gå vidare och leva efter det?
Det är så fruktansvärt.

Men vad kan man göra?