Ord, ord, ord. En massa ord. Vad är meningen med dom? Vad är deras syfte?
Ibland ljuger jag för mig själv, och är medveten om det. Men väljer att låtsas som att lögnen är sann. Bara för att må lite bättre, ha något att tro på.
För att skapa lite solsken i tankarna.
Jag antar att det inte gör så mycket egentligen, det påverkar ingen annan, och troligtvis inte mig själv så mycket heller.
Medvetenhet.
En del människor är bra på att formulera vad de känner med ord, uttrycka sig och hitta på liknelser för att beskriva känslorna.
Jag försöker, men lyckas aldrig få det riktigt klart och tydligt. Det blir mest suddiga fragment av något som är så mycket större.
Hellre tar jag andras ord, lyssnar till dem och ger dem en mening som passar in på mina känslor.
Som sångtexter.
Men det är jag nog inte ensam om, för vem har väl inte hört på radion och tyckt att alla sångerna handlat om deras liv?
Eller är jag ensam?
Men jag behöver ändå uttrycka mig, skriva.
Skriva mening efter mening, papper efter papper, det spelar ingen roll att det är osammanhängande och saknar struktur. Det är ändå bara för min egen skull.
För att tömma huvudet.
Kanske läser jag det senare. Sorterar ut meningar och redigerar.
När orden inte längre har så stor betydelse.
Jag önskar att dörren jag låste upp redan hade varit öppen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar