Cypresser, smidesgrindar och vittrad text

-

Har varit trøtt och mosig hela dagen, såg på tv på eftermiddagen och kvællen och kænde att jag bara ville sova. Men att lægga sig vid 18-tiden och sova till kl. 7 før att sedan åka buss i 10 timmar dær det inte finns mycket annat att gøra æn att sova kænns lite fel.
Så jag bestæmde mig før att ta en promenad i stan och titta på alla fina hus och mystiska butiker och på så sætt førbruka min sista energi.
Hela Stavanger ær en helt otrolig stad, så mycket vackra hus och kullar och trappor och grænder. Det ær som att gå i Gamla stan i Stockholm, fast allting ær vitt och kænns sådær mysigt hamnstadsaktigt.

Hursomhelst, nær jag gick upp før en backe så såg jag mitt i allt en liten øppning i en mur som gick parallelt med trottoaren, jag kikade in och såg en skogsklædd brant, och bakom træden skymtade blommor, stenlæggningar och gångar. En park?
Jag hasade ner før slænten och tippade ner på en parkering.
Det var en kyrkogård.
Jag gick in och øvervældigades av stæmningen och synen. Så många gravar, det var alldeles fullt, som om de lagt så många dær som det någonsin kan rymmas.
Mina tankar gick tilla alla dem som begravts och på hur många fler æn dem, som stått just hær och gråtit, saknat någon, varit førtvivlade och otrøstbara.

Många stenar hade vackra dikter och hælsningar;
- Vi ses igen
- Tack før all glædje.

Men nær jag gick dær så såg jag också många gravstenar som låg ensamma, utan en endaste blomma eller dekoration, øvervæxta, omkullvælta och med bortvittrad text. Bortglømda, dær de som en gång sett efter dem och besøkt dem nu också var døda och begravda.
Jag ønskade jag hade blommor med mig.
Jag kunde inte hjælpa det, men hær, mitt i Stavanger kyrkogård, i en stad och ett land dær jag ær en fræmling, rann mina tårar før alla dessa mænniskor. Før hela livet och all sorg som finns. All længtan och saknad.

Idag var en sån dag då jag samlade alla sorger och læt dem rinna ut.

Kyrkogården fick, med alla cypresser och parktræd, i skymningsljuset och med mørkret, mig att tænka på nær jag tog konfirmationen, och nær Kerstin, en i kyrkan, læste en text om hur det kanske ær att dø.
Om hur man kom till skuggornas dal, dær man læmnade allt gammalt, och sedan blev førd till ljuset.
Och jag tænkte igen på alla de mænniskor som døtt, tænkte på att hær ær skuggornas dal, hær har de læmnat sina gamla liv, sina gamla kroppar,
och rest till en ny plats,
ett ljus som vi andra ænnu inte vet någonting om.