Allting är så väldigt komplicerat, ofta för att man omedvetet själv gör det svårare för sig, men också ofta för att många andra personer är inblandade.
Det gör att en mängd olika vinklar, åsikter och erfarenheter måste räknas in.
Ibland räknar vi fel, och skapar istället större och värre missförstånd och felsteg än det tidigare var.
Ett längre avstånd från utgångspunkten.
Lika mångfacetterad som den finaste slipade diamanten är vi i vår egna person, och i de olika sociala banden vi har med och mellan varandra.
Det ger upphov till gåtor som vi måste lösa, och frågor som inte alltid har ett enda svar.
Att prata, och på andra sätt kommunicera, är det enda vi har emot den här labyrinten av band, trassel och missförstånd.
Om man är tyst och bara väntar på att en lösning och ett sätt igenom en sådan labyrint ska komma, är man dömd att misslyckas.
- Vill man höras på avstånd måste man skrika.
Men nu orkar jag inte skrika mer. Jag orkar inte lösa upp knutar och samtidigt råka knyta nya. Det finns ingen energi kvar.
Så jag ska bara ligga här. Och vila.
Jag tänker inte vänta, för det är värt lika mycket som det kostar att vänta.
Jag ska bara vara.
Och njuta av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar