Blickar.

Vart jag än är, så är jag aldrig ensam. Det finns alltid en chans att jag möter någon jag känner, eller att någon ser mig gå förbi ute på stan.
Folk som kan döma och få ett dåligt intryck av mig.
Iaktta mig när jag inte är medveten om det.
Det kan kategoriseras som utseendefixering, men mitt sänkta självförtroende tillåter mig inte att aldrig bry mig om hur jag ser ut.
De gånger jag känner mig risig eller inte har hunnit tvätta håret, inte har rätt kläder eller vad det nu kan vara så blir jag tio gånger mer osäker och generad än vad jag normalt är. När jag oväntat möter någon jag känner, oroar jag mig för att jag ser konstig eller ful ut på något sätt, och vill helst bara gå därifrån.

Bara något så simpelt som mina glasögon kan få mig att sjunka flera grader i min s.k. sociala kompetens. Jag känner mig instängd och inramad när jag bär dom. Mindre attraktiv. Så jag blir oförmögen att föra ett normalt samtal.
Kan inte slappna av.
Vill inte se folk i ögonen.
Tystnar.

Tack media, för att ni skapat såna underbara ideal.
Som jag aldrig kommer att kunna uppnå.