Känslan som kommer smygandes när jag går hem ensam efter en kväll ute gör mig så illa till mods.
Ångestliknande svårmod över att vara själv.
Ingen som går bredvid mig.
Ingen som väntar där hemma.
Ingen att prata med.
Det är så ovant.
Det gör inte så mycket egentligen. Men just de minuterna från krogen till sängen är de som känns svårast.
När jag inte har någon.
Det är så lätt att följa med vem som helst hem.
Spela spelet och få bekräftelsen jag söker.
Låtsas som om vi är i en annan verklighet.
Men vad ger det mig egentligen?
Nix. Nada. Ingenting.
Lösa kontakter som är svåra att bryta.
I win.
You lose.
Ibland är det tvärtom.
Då är det bättre att stå ut med ensamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar