För alla er som inte hänger med kan jag informera om att det är dansfestival in the big city nu (Umeå)
Jag kommer vara med på SKA Umas dansuppvisning och dansa lite medeltidsdans :D
Så dagen till ära tänkte jag skriva lite om dans, självklart kopplat till mig, eftersom detta är en genuint narcissistisk blogg ;)
Har av en eller annan anledning nyligen dragit mig till minnes alla mina tragiska försök till dans då jag var yngre.
Det började bra, disco i ettan, min mamma hade sytt en riktigt cool puffärmad rosa sidentröja till mig, och jag hade mina vita skor som blinkade i rosa när man gick.
I rocked the dancefloor.
Men sen kom man i puberteten och då gick det utför för mig.
Förebilder och media och hela världen fick en att tro att dans innebar att röra lite på sig och se så "sexig" ut som man bara kan. Dra fingrarna genom håret, vicka på höfterna och pluta med läpparna. Bäst var det om man kunde "dansa" som Britney Spears i Toxic. I was mislead.
Och det var aldrig speciellt lyckat de gånger jag gjorde några försök till att dansa.
Awkward moments x 10 000... Jag tror många har fått sig ett skratt på min bekostnad genom åren.
Minns en av dom första gångerna jag gick ut på krogen, på Dark Angel i Luleå. Vi var ett litet gäng, bland annat Nils var med.
Han drog ut oss på dansgolvet.
Och dansade som om ingen tittade.
Dansade för att röra sig till musiken, medan jag fortfarande stod och drog i mitt stackars hår.
Men då började jag samtidigt inse det som jag redan visste i ettan.
Att när man dansar, så är det för att det är kul.
Rörelseglädjen och den underbara känslan när man är helt i takt med musiken.
Det är få saker som är så härligt som det.
Vare sig om man dansar salsa, polka, bugg eller bara är ute på krogen.
Dance like you mean it!
(Även om det fortfarande kanske inte ser så snyggt ut...^^)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar