Sitter i lägenheten i Brumunddal med en känsla av overklighet.
Skriver på Marius dator, och jag undrar om det här blir den sista gången?
Jag kan inte förstå att det bara gått två månader sedan jag senast var här.
Det känns nästan som ett år sen.
Någon frågade mig igår om det finns något jag hatar.
Och jag kom på att det finns faktiskt en sak jag verkligen inte klarar av.
Avsked.
Känslan av att något tagit slut.
Att saker kommer förändras.
Och att man aldrig får sagt vad man egentligen ville säga.
När jag kom fram inatt kände jag en sak;
Det är klart vi måste hålla kontakten och träffas igen.
Marius är ju forfarande Marius,
och det finns en anledning till varför jag bott här i två år.
Det är bara det att vi fungerar inte alls på förhållande nivån.
Eller, rättare sagt, jag fungerar inte där.
"Kan vi inte bara vara vänner?"
Är det inte det det värsta en tjej kan säga?
Perdone me.
Men, över till något mer lättsamt!
Wow, det är läskigt hur bra det syns att en kvinna inte bott här på en stund.
Jag vet att Marius jobbar alldeles för mycket och dessutom i ett yrke som är ganska dammigt och skitigt. Men så här illa? Lord!
Jag kommer inte kunna hålla mig undan dammtrasan och golvmoppen idag...
Here comes Bree Hodge!
And you can thank me later! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar