Min lilla cykel

Nu är den hos mig igen. Min vackra, fantastiska, gröna cykel.
Fick nästan med mig alla mina saker ifrån Norge.
Det kändes väldigt skönt att få ställa in allting i Nils förråd och veta att jag har det här och inte utspritt över halva Skandinavien.
(Det kallas för konstnärlig frihet när man överdriver)


Nu har jag koll på vart alla sladdar och böcker och kläder och underligheter är ^^
So thank you mister för att jag får utnyttja ditt förråd :> It´s very niiice of you.

Får jag bara låna Windows 7 skivan av en kompis så kan jag fixa datorn och börja spela in musik :D

Lovely lovely lovely!

I en annan dimension

Sitter i lägenheten i Brumunddal med en känsla av overklighet.
Skriver på Marius dator, och jag undrar om det här blir den sista gången?
Jag kan inte förstå att det bara gått två månader sedan jag senast var här.
Det känns nästan som ett år sen.

Någon frågade mig igår om det finns något jag hatar.
Och jag kom på att det finns faktiskt en sak jag verkligen inte klarar av.
Avsked.
Känslan av att något tagit slut.
Att saker kommer förändras.
Och att man aldrig får sagt vad man egentligen ville säga.

När jag kom fram inatt kände jag en sak;
Det är klart vi måste hålla kontakten och träffas igen.

Marius är ju forfarande Marius,
och det finns en anledning till varför jag bott här i två år.
Det är bara det att vi fungerar inte alls på förhållande nivån.
Eller, rättare sagt, jag fungerar inte där.
"Kan vi inte bara vara vänner?"
Är det inte det det värsta en tjej kan säga?
Perdone me.

Men, över till något mer lättsamt!
Wow, det är läskigt hur bra det syns att en kvinna inte bott här på en stund.
Jag vet att Marius jobbar alldeles för mycket och dessutom i ett yrke som är ganska dammigt och skitigt. Men så här illa? Lord!
Jag kommer inte kunna hålla mig undan dammtrasan och golvmoppen idag...

Here comes Bree Hodge!
And you can thank me later! ;)

Bjørn Eidsvåg - Skyfri himmel

Jag är så bra på att överanalysera allting som händer.

En relativ kontinuitet

Någon nämnde för mig att det var längesedan jag sist skrivit ett inlägg i bloggen.
Men jag hävdar att jag snarare skämde bort er under oktober med allt för många inlägg!
Hur som helst så kan jag ju vara lite snäll och skriva någon rad i alla fall.

Dagarna här är sig lika.
Och jag börjar märka av att jag är en person med lite tålamod.
Jag tycker inte om att vänta på sånt som är viktigt för mig.
Jag vill ha svar och bevis och resultat direkt.

Jag har nu väntat i många veckor på att få intyg och brev ifrån Norge så att jag kan söka om a-kassa.
Jag väntar hela tiden på svar från alla de arbeten jag sökt.
Jag väntar i kö på lägenheter som jag inte har en chans att få.
Och jag väntar till och med på att få sälja min bil.

Allting står stilla, håller andan och väntar.

Frågan är om något egentligen kommer att hända.
Det känns som att leva livet på väntrummet i en tågstation,
tills man äntligen får åka vidare till nästa plats.
Problemet är bara att tåget slutat gå för säsongen.

Men jag borde inte klaga. Jag har det bra. Och jag har tur.
Jag bor i en underbar stad med massor av underbara människor.
Och det är jag glad för.