Höstmörker

Det blir så mörkt om kvällarna nu.
Ena stunden är det dagsljus,
Men man ser att solen långsamt kommit närmare och närmare horisonten.

Och då plötsligt är det mörkt.


Och så hör man en sång.
Och så börjar man tänka på allt som gör en ledsen.
Och så är det så svårt att hitta på något roligare att tänka på.
Så man sitter istället och känner sig bedrövlig.
Utan någon egentlig anledning.


Men det är så lätt att känna sig hopplös när man upptäcker att man fortfarande står på ruta nummer ett och inte har kommit någonstans egentligen.
Inga drömmar är nådda,
och ingenting har blivit gjort.
Jag är ett trassel av löften och drömmar och idéer
som aldrig blivit mer än just det.

Melodier

Höll idag på och finslipade en sång jag skrivit för någon månad sedan, och hittade mitt ibland alla filer en massa sångtexter och inspelningar jag alldeles glömt bort.
Vilket var en glad överraskning.

Jag hade fullständigt glömt bort det underbara akustiska pianot i skolans entré på skolan jag gick i Norge,
och hur mycket bättre alla melodier och sånger lät
när man spelade på det.
Det och alla känslomässiga omständigheter där gjorde mig visst ganska kreativ.

Så nu har jag sett igenom allt och skrivit om och lagt till lite här och där.
Och nu har jag ännu fler sånger att spela in,
den dagen jag lyckas få tag på någon sorts studio.

Så skönt det kommer kännas när jag står med den färdiga CD-skivan i handen.

(Och nej, jag har inga popstjärnedrömmar,
jag vill bara sammanställa och göra färdigt allting jag påbörjat,
för min egen skull)

Godmorgon världen

Det är länge sedan sist jag vaknade av mig själv och klockan ännu inte blivit sju.
Jag skulle tro att min dygnsrytm anpassat sig efter Nils och Tomas.
Och det är ganska skönt egentligen.
Man får fruktansvärt dåligt samvete av att sova långt in på förmiddagen, och nu när jag vaknar så tidigt så får dagen så många fler timmar.

Även om det just nu tar några timmar innan jag vaknat så pass att jag får samla mina tankar till något vettigt...

Jag vet att jag borde springa runt halva stan och söka jobb på varenda plats jag kan komma på. Men det är så svårt att släppa tankarna på att vilja arbeta som florist.
Så just nu har allting (läs: jag) bara avstannat.
Kanske det blir bättre när jag får möta min "jobbcoach".
Det blir spännande att se vad hon/han kan hjälpa mig med...

A walk in the park

Nu har jag äntligen tvingat iväg mig själv och gått runt hela Nydalasjön, vem kan väl motstå en långpromenad i nysnö?

En slags nystart och några egoistiska funderingar

Nu har jag varit i Umeå i tre veckor.
Min nya stad och mitt nya hem.

Men mitt liv i Norge känns längre bort än bara tre veckors tid.
Det känns som om det var flera månader sedan.

Även om det är tungt, svårt och ledsamt att lämna allt jag levt med och upplevt i Norge, så har jag det så himla bra här i Umeå.
Umeå har alltid varit en speciell stad för mig. På grund av kärlek, på grund av att min mamma åkte hit på cellgiftbehandlingar, på grund av att många förr eller senare hittar hit, av de underbara folk jag känner.
Jag trivs, och jag har det bra.

Och det har hunnit hända en hel del efter att jag satte min fot på svensk mark igen.
Jag är arbetslös och har sökt a-kassa, något som arbetsälskande och stolta jag har lite svårt för. Att sitta hemma och inte göra något speciellt medan alla andra är på skola eller arbete är ingen höjdare.

Min dröm om att få arbeta som florist känns ganska svårfångad just nu.
Den första veckan sökte jag arbete i de butikerna jag kunde tänka mig att arbeta i, men naturligtvis har de redan all personal de behöver.
Man har knappt en chans.

Men ett eller annat kommer säkert att dyka upp. Och jag ska inte ge mig riktigt ännu.

Jag har nu varit singel i tre veckor. Även om man på sätt och vis kan säga "it´s complicated". För det är väl egentligen vad det är.
Och samtidigt känner jag att det frestar att bara släppa allting som varit och försöka börja om på nytt.
Hitta någon som inte har en alltför olik idé om framtiden och allt som har med livet att göra, jämfört med det jag vill.
Någon som är lite mer lik mig.

För jag vet inte om jag hade det bra, eller om jag hela tiden bara försökte anpassa mig till något som inte riktigt var mig.
Jag vet i alla fall att de här åren har gjort mig till en mycket svartsjuk och grubblande person.

Men ibland får man kanske vad man förtjänar.



Hur som helst så skulle jag egentligen försökt hålla mig borta från kärlek och förhållanden en stund nu. Kanske till och med vänta till nästa år. Jag skulle mått bra av en paus, för det var länge länge sedan senast jag bara hade mig själv i tankarna.