Unseeing eyes

`
Hu vad uttråkad jag är.
Jag saknar mina vänner.
Och just nu är jag alldeles för dålig, feg och lat,
för att våga bli bättre vän med de fina människorna som finns här.
Jag är verkligen inget socialt geni.

Ibland känns det som att jag står utanför alla dem, och deras gemenskap.
Kanske är det så.

Typiskt mig.

På ett sätt var det dumt att åka till Norge.
Dumt, eftersom jag här måste börja om på nytt.
Bygga upp allting igen.
Jag lämnade ett underbart liv, just när allting började bli så bra.
Här finns inget välkänt.
Inga gamla klasskamrater. Inga barndomsvänner.
Ingen familj. Inga grannar.
Ingen från mitt liv finns här.
Inget som jag kan ta stöd emot när det blir för mycket nya intryck här,
Och man bara vill ha något gammalt och tryggt att luta sig mot en stund.

Bara nya ansikten.
Nya slags folk. Nya sociolekter.
Nya sätt att umgås på.


Men på ett annat sätt var det otroligt bra att jag kom hit.
För jag kan inte leva hela mitt liv utan att våga bli vän med folk.
Det vore absurt.

Och jag är glad att jag träffade Marius.
För han ger mig nya perspektiv på saker och ting.
Han är inte som någon annan jag känner.
Det är intressant att se en annan, så olik, persons värld.
En underbar person.


Tänk så annorlunda allting hade varit, om man hade agerat olika, under alla de där små stunderna, som man inte trodde skulle göra någon skillnad.

Greatest story ever told - Oliver James

Tänkte jag skulle spendera den här sliskiga balladen till dig Marius ;)
,