Jag blir ledsen när jag läser det han skrivit och vet att jag aldrig
mer kan se in i det låtsasfönster som visar utsikten över hans
illusionsfulla och fantastiska (fanatiska) värld.
Jag finns inte längre i den världen. Fanns inte.
Jag är.
Ingenting för dem.
Ord på en dataskärm och en röst i en mobiltelefon.
Skuggan av det som var och möjligheterna som fanns.
Frivilligt avskuren från välkänt och allt som formade mitt liv fram till då (nu).
Aldrig mer eller alltid mer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar