Lördagsnatt

Lamplus genom persiennerna. Röster utanför i lördagsnatten. Glada människor på gatan, Och första, andra, och tredje nattbussen har redan passerat. Bredvid mig, sömniga rörelser, lilla älsklingen som tar min hand, Och andas djupt. Och du, i rummet intill. Den gamla kontorsstolen som knarrar då och då. Fortfarande saker att göra. Innan du kommer hit Och somnar till nattens ljud, Och våra andetag. Du, jag och våran Vira. Underbara liv.

Senare...

Jag har nog inte så himla bråttom som jag inbillar mig.
Inte så ont om tid som jag tror.
Jag är bara väldigt seg, långsam. Och aningen lat.
Mitt livs största dödssynd är lättja.

"Jag ids inte."

Det finns mängder med saker att göra, och få ordning på.
Men ännu fler ursäkter för att slippa, och andra saker att göra.

Det är som om jag, tack vare min oförmåga att ta tag i saker och ting, bygger upp ett enormt berg i mitt mentala lagerutrymme, som gör mig aningen stressad varje gång jag ägnar det en tanke.
Det är en svaghet.

Om man bara kunde göra allt, i tur och ordning, direkt när man kommer på att det ska göras, så hade nog allting flutit på lite smidigare.
Tillvaron hade blivit lite behagligare.
Men jag tror jag tar och börjar med det en annan dag.

Idag ska jag städa mitt rum.

2011

Jag vill våga påstå att detta varit mitt livs hittills mest händelserika år.
Både i stora världen och i min lilla värld.
Katastrofer både globalt och personligt.
Men samtidigt himla många turögonblick, och mycket glädje.

Från början på året då jag äntligen, för första gången i mitt liv,
började träna på riktigt,
och faktiskt märkte en fysisk förändring.
Jag skrev ett ordentligt CV.
Fick praktik, och sedan ett jobb.
Fick mitt första egna lägenhetskontrakt, tillsammans med Ylva och Malin.

Detta var året då jag började tycka att det är riktigt skönt att vara vuxen. Kunna bestämma och påverka saker och ting själv. Kände att jag faktiskt kommit någonstans sedan studenten. Att jag klarar av livet.

Men mitt kärleksliv var katastrofalt i början på året.
Samtidigt som den tiden har lärt mig en hel del. De personerna. Mötena.
Misslyckanden och missmatchningar.
Tills en dag då Danko Jones inte spelade Magic Snake,
Och jag förlorade ett vad.
Natten då jag drog en liten vit lögn, för att jag ville något mer.
Robin Vikström.
Han som jag inte visste att jag väntat på.
Och som nu är en väldigt stor del av mitt liv.
För jag vet att han alltid kommer att göra mig lycklig. (för att han är så snygg)
Jag tror att Robin slog mig lite ur mitt livs omlottsbana.
För jag hade inte väntat mig att han skulle dyka upp.
Jag kom av mig med träningen, för plötsligt fanns det något mer viktigt att göra.
Bloggen stannade av,
för det var mer intressant att dela sina reflektioner med en verklig person.
Och jag har en känsla av att jag försummade mina vänner lite grann.
Men ni kommer förstå en dag, hur det känns ;)

Det blev mycket jobb på Pressbyrån, mer jobb, jobb och lite semester med Robin.
En riktigt fin bilsemester genom Sverige, förbi släktingar och vänner. Upp till Norge, och där allting vände till något mer mardrömslikt, eftersom vi körde in i Oslo samma ögonblick som ABB-monstret sprängde sönder stan.
Hotellet vi bokat låg mellan Oslo och Utøya, inte världens bästa läge.
Och det känns sjukt att vi förmodligen körde på samma väg som den där otäcka mannen.
Resten av semestern sträckkörde vi upp genom Norge, förbi Hamar där vi fikade med en chockad Malene, Lillehammer, där Robin fick känna på en äkta Norsk bilväg, förbi Trondheim en skum lördagskväll, och förbi en massa fina vyer i Gudbrandsdalen och fjällen på gränsen.
24 körtimmar senare däckade vi i Robins säng.

Hösten passerade i mörker, och jag var på min andra hockeymatch någonsin, till Robins stora glädje.
Malin lämnade lägenheten, och Ylvas fina kusin Kristina flyttade in.
Årets sista månader flög iväg.
Och jag blev både äldre och klokare på köpet.
Förstår lite mer, och kan lite mer.
Och är samtidigt minst lika vimsig och virrig som förut.
Och plötsligt är vi här igen.

Jag tror att vi är på väg mot en spännande framtid.

Vila

Det är så skönt att ha en nostalgidag,
spendera den som mina helger var när jag var yngre.
När man var ledig flera dagar i sträck och kunde ägna sig åt att enbart ligga och läsa ut en bok på 500 sidor eller mer. Äta alldeles för mycket kakor eller godis, och bli så slö och avslappnad att hjärtats slag är långsamma och tunga och man knappt ids gå ur sängen för att hämta ett glas vatten. (fastän att man mådde lite illa av allt socker)
Andas lugnt och inte bry sig om resten av världen.


Nu har jag läst ut min bok,
så det är kanske dags att stiga upp.

Vid liv

Livet är underbart vackert, men samtidigt så hjärtskärande grymt.
Omöjligt att kontrollera, men samtidigt fullständigt i ens egna händer.
Så komplext och rikt på upplevelser,
händelser
och känslor.
Att man inte riktigt kan omfamna allt och se helheten.
Men det man har omkring sig är så fascinerande,
om man bara har tid att stanna till en stund och se efter,

tänka efter.


Det finns så många intryck att ta in, så mycket att förundras över.
Alla vackra saker, människor och platser som vi har omkring oss.

Jag tror inte evigheten är underbar, utan att det som är förgängligt är vackert, just för att det är så skört. Så värdefullt.
Man måste ta vara på det innan det är slut.

Ibland blir man påmind.
När livet vänder från ljust till mörkt,
till stunder då man inser hur lite man egentligen kan påverka.
Då naturen visar oss att
vi inte är
mästare över allting.
Eller vid stunder då man ser hur grymma vi människor kan vara,
helt på egen hand.

När man inte tänker sig för.
Så kanske någon annan gråter tårar i onödan.
Egoism.




Guld är att lyckas vara en av dom
som bidrar till
det fantastiska med livet.
En av dom som får dig att le, resten av dagen.

Vi måste ta hand om varandra.

Slut på sommarlovet!

Att det finns så mycket annat trevligt att göra, än att sitta vid datorn och skriva blogginlägg, är något jag kommit fram till under sommarmånaderna.

Men kanske jag borde börja visa min fina gamla blogg lite uppmärksamhet nu igen,
i det kommande höstmörkret.

We will see.
As time will tell.

No reason to cry out your eyes

Jag är så otroligt bakåtskådande ibland,
har en extrem fascination för dåtiden,
och släpper sällan det som varit.
Det är underligt.
För jag kan inte riktigt förstå vad jag får ut av det.

Gamla minnen och händelser.
Jag tänker tillbaka på dem,
och återupplever en känsla
som inte längre finns kvar hos mig.
Vad spelar de för roll nu?

Att spara allt som funnits i mitt liv.
Lagra och behålla.
Till vad egentligen?

Det, om något, är ett mysterium.