Jag vill våga påstå att detta varit mitt livs hittills mest händelserika år.
Både i stora världen och i min lilla värld.
Katastrofer både globalt och personligt.
Men samtidigt himla många turögonblick, och mycket glädje.
Från början på året då jag äntligen, för första gången i mitt liv,
började träna på riktigt,
och faktiskt märkte en fysisk förändring.
Jag skrev ett ordentligt CV.
Fick praktik, och sedan ett jobb.
Fick mitt första egna lägenhetskontrakt, tillsammans med Ylva och Malin.
Detta var året då jag började tycka att det är riktigt skönt att vara vuxen. Kunna bestämma och påverka saker och ting själv. Kände att jag faktiskt kommit någonstans sedan studenten. Att jag klarar av livet.
Men mitt kärleksliv var katastrofalt i början på året.
Samtidigt som den tiden har lärt mig en hel del. De personerna. Mötena.
Misslyckanden och missmatchningar.
Tills en dag då Danko Jones inte spelade Magic Snake,
Och jag förlorade ett vad.
Natten då jag drog en liten vit lögn, för att jag ville något mer.
Robin Vikström.
Han som jag inte visste att jag väntat på.
Och som nu är en väldigt stor del av mitt liv.
För jag vet att han alltid kommer att göra mig lycklig. (för att han är så snygg)
Jag tror att Robin slog mig lite ur mitt livs omlottsbana.
För jag hade inte väntat mig att han skulle dyka upp.
Jag kom av mig med träningen, för plötsligt fanns det något mer viktigt att göra.
Bloggen stannade av,
för det var mer intressant att dela sina reflektioner med en verklig person.
Och jag har en känsla av att jag försummade mina vänner lite grann.
Men ni kommer förstå en dag, hur det känns ;)
Det blev mycket jobb på Pressbyrån, mer jobb, jobb och lite semester med Robin.
En riktigt fin bilsemester genom Sverige, förbi släktingar och vänner. Upp till Norge, och där allting vände till något mer mardrömslikt, eftersom vi körde in i Oslo samma ögonblick som ABB-monstret sprängde sönder stan.
Hotellet vi bokat låg mellan Oslo och Utøya, inte världens bästa läge.
Och det känns sjukt att vi förmodligen körde på samma väg som den där otäcka mannen.
Resten av semestern sträckkörde vi upp genom Norge, förbi Hamar där vi fikade med en chockad Malene, Lillehammer, där Robin fick känna på en äkta Norsk bilväg, förbi Trondheim en skum lördagskväll, och förbi en massa fina vyer i Gudbrandsdalen och fjällen på gränsen.
24 körtimmar senare däckade vi i Robins säng.
Hösten passerade i mörker, och jag var på min andra hockeymatch någonsin, till Robins stora glädje.
Malin lämnade lägenheten, och Ylvas fina kusin Kristina flyttade in.
Årets sista månader flög iväg.
Och jag blev både äldre och klokare på köpet.
Förstår lite mer, och kan lite mer.
Och är samtidigt minst lika vimsig och virrig som förut.
Och plötsligt är vi här igen.
Jag tror att vi är på väg mot en spännande framtid.
