Oh dear...

Nostalgi!

Gamla kärringar blir aldrig nöjda...

Om ungefär en månad är jag hemma igen.
Eller, hemma och hemma, jag är i Umeå.
Men det blir nästan samma sak. Och 26 mil jämfört med 116 blir inte speciellt långt borta för mig.

Home is where your heart belong.

Jag har verkligen aldrig kunna fästa tanken på att jag bor i Norge. Om det beror på ren otur, eller att jag helt enkelt inte velat bo här,
vet jag inte.
Och på grund av att jag hela tiden tänkt att jag bara ska vara här några månader till (som sedan blir till år)
så har jag knappt lyckats få några vänner. Jag har alltid haft svårt för det,
och det blir inte lättare av att jag inte vet om jag bor här
eller i ett annat land några månader senare.
Kalla mig egoistisk och dum, men jag har liksom inte orkat spendera den enorma energin jag behöver
för att lära känna en annan människa, när jag inte är säker på om jag någonsin kommer sätta min fot här igen.
Och jag tror alla har märkt hur fruktansvärt dålig jag är på att hålla avståndskontakt med folk.
Jag har bara stängt av min sociala vilja och mitt behov av vänner och gett upp för apatin. Vad spelar det för roll?
(kanske det bara är jag själv som förstår det här resonemanget)

För jag vet att det finns fina, härliga människor här också, jag har bara inte kommit dom så nära, och dom har inte kommit nära mig.

Men självklart är det jobbens fel också. Att varje dag under en hel sommar jobba från 14.00 till 22.00 lämnar inte stor plats för sociala aktiviteter eller ett normalt liv... Heller inte att jobba från 17.00 till 21.30 varje kväll.
Alltid på motsatt tid som alla andra.
Aldrig ledigt när andra har det.
Och det faktum att vi under ett halvt år bodde i källaren till Marius föräldrar, där jag inte hade någon riktig möjlighet att bjuda hem vänner spelade också sin roll.

Det är i alla fall så jag förklarar att jag inte trivs här innerst inne. Det är därför jag vill hem till Norrland där jag vet att det finns människor som tänker på mig och bryr sig om mig. Som jag saknar så otroligt mycket.

MEN.
Jag vill samtidigt inte klaga. Inte alls. Jag träffade Marius.
Jag har lärt mig mycket här och mycket om mig själv också.
Jag har sett vilket fantastiskt vackert och underbart land vi svenskar är grannar med.
Jag har lärt mig att prata språket jag egentligen ville välja i 6an
när jag trodde man kunde få lära sig vilket språk som helst.
Inte bara tyska, franska och spanska...
Jag har lärt mig att kunna bli arg och säga ifrån.

Jag har fått köra en enorm glassbil och lärt mig att bärgningsbils-folken är trevliga människor.
Jag har kraschat med en bil och fått bråka med försäkringsbolaget.
Jag har fått en förnimmmelse av hur det kan vara att bo som utlänning i ett främmande land.
Jag har fått arbeta tillsammans med den bästa chefen man kan tänka sig och de finaste arbetskollegorna.
Jag har fått mängder med arbetserfarenhet och upptäckt vilken sorts jobb jag faktiskt vill ha. I min CV har jag fått värdefulla intyg och varma brev.

Jag skulle aldrig göra de här två åren annorlunda, för dom har gett mig så många fina minnen,
även om det inte alltid varit perfekt.